Jag började som konstnärlig sökare inom andlighet, men i dag vet jag att svar på mina frågor finns inom mig själv

AntroposofMed”Sometimes things that hurt you most, teach you the best lessons of life.” -Okänd

Debatten kring huruvida antroposofisk medicin ska få ingå i det medicinska systemet eller ej går nu på högvarv och när jag själv tyckte att jag hade uttömt alla möjligheter här hemma i Sverige inom det vanliga skolmedicinska sjukvårdssystemet, utan att ha funnit någon hjälp eller bot, sökte jag en remiss genom en husläkare till Vidarkliniken. Att den unge och mycket stressade husläkaren aldrig hade hört talas om den antroposofiska grenen av medicin är kanske oväsentligt men hon blev väldigt lättad och tacksam i alla fall över adress och telefonnummer jag hade tagit med. Eftersom det även finns döende människor som ibland söker sig dit för att få den där varma och medkännande omvårdnaden i livets slutskede är det ändå lite konstigt att nyutbildade läkare inte fått någon kunskap om befintligt gällande regler avseende exempelvis palliativ vård.

Hurusom kom jag i alla fall dit efter några månaders väntetid och mottogs med öppna armar. Massage, varma leveromslag, samtal, läkeeurytmi, samkväm och utbildningsstunder varvades om vartannat. Det förekom inte alls någon andlig utbildning som många skeptiker vill göra gällande, utan mer om enkla recept att ta till hemmavid för kroppsliga åkommor. Sammantaget var det en bra vistelse. Emellertid eftersom jag fick så mycket tid över för egen reflektion kom en massa saker upp till ytan vilket senare vid hemkomsten resulterade i ständigt återkommande mardrömmar. Självklart fanns där komplexa bakomliggande orsaker som skvalpade runt och att få alltsammans att hamna på rätt plats meddetsamma var en omöjlig ekvation att få ihop. Sömnbrist, mardrömmar och kraftiga svettningar fick magen i obalans och naturligtvis blev det en stor påverkan på inte bara hormoner som löpte amok utan också på hela den kropp-sinne-ande-enhet som är jag. Det blev ett akut-dropp för natriumbrist på KS och efter lite undersökningar av bland annat bihålorna blev jag åter hemskickad. Måste erkänna att det var en smått chockartad upplevelse i jämförelse med den behandling jag fått på Vidarkliniken. För att göra en lång historia kort ramlade jag några dagar senare så illa att jag bröt såväl nyckelben som ena foten.

I all denna osaliga röra fanns det ändå en positiv nämnare som överbryggade alla negativa upplevelser från tidigare och det var – hör och häpna – mina ögon som bara sådär utan vidare från dag till annan plötsligt var helt normala igen. Jag förstod ingenting annat än att bara njuta av och vara i varje ögonblick fullt ut av mitt pågående liv. Det var helt osannolikt otroligt att till exempel återigen efter många år kunna gå på bio och få förmånen att uppleva och njuta av en film på vita duken. Egentligen befann jag mig nog i ett slags lyckorus under nästkommande en och en halv månad men säg den lycka som varar för evigt!

Det flyktiga miraklet kom att bli ett minne blott. För när jag minst anade det så kom den där olycksaliga februaridagen med smitta från ett simpelt förkylningsvirus som helt skoningslöst tillintetgjorde alltsammans. Som helt förkrossad, bruten och förstörd låg jag nerbäddad i sängen och undrade varför jag, som aldrig annars brukade dra på mig förkylningar – bortsett från någon luftvägsinfektion någon gång ibland – nu plötsligt drabbats så hårt. Hur mycket jag än vill eller ville kan jag inte dra mig till minnes en enda förkylning där inflammationsfyllda bihålor tryckt på så mycket att ögongloberna hållit på att ramla ut. Ögonen började rinna och krampa och bihåleinflammation blev som ett permanent inslag och har så nu varit under de senaste elva månaderna. Jag hade helt kapitulerat och gav all min egen makt rakt i händerna på skolmedicinen. Det blev penicillinkur efter penicillinkur. Jag har inget svar på frågan om varför jag plötsligt försökte förlita mig till våra hälsovårdsutövande experter. De hade ju aldrig tidigare någonsin hjälpt mig på något sätt alls. Men jag gav det hela ändå en chans.

Under konvalescensen med brutet nyckelben och bruten fot fick jag ingen som helst hjälp. Inte ens när jag gick till en vanlig sjukgymnast fanns något erbjudande om hjälp. Denne sa att jag var för illa däran för att kunna utföra några rörelser. När jag då istället kontaktade Vidarkliniken fick jag ganska så snart träffa en läkeeurytmi-terapeut som på ett mycket fint sätt hjälpte mig att åter komma igång med mjuka rörelser. Penicillinkurerna bröt sakta men säkert ner det starka immunförsvar som tidigare tagit mig lång tid och mycket möda och besvär att bygga upp. Om det inte vore för den där näsoperationen som jag sedan också tackade ja till så kanske jag hade mått bättre nu denna dag. Vad vet jag? De kanske hade rätt när de trodde att skiljeväggen i näsan var problemet som var sned och täppte igen för tillfredsställande andning. Det höll i alla fall på att gå väldigt illa efter den där operationen när komplikationer tillstötte och blod inte ville sluta att rinna efter uppvaket. Helt sonika placerades jag åter snabbt på operationsbordet och helt utan bedövning eller någonting alls stoppades så kallade tamponader upp i vardera näsborre. Tamponaderna var av ett slags långa tyg- eller gasbindor som successivt stoppades allra längst upp för att täppa igen och stoppa blodflödet. Något som varken jag eller läkaren hade tänkt på innan var att inte äta chia-frön som innehåller en stor mängd omega3 och som ökar blodgenomströmningen. ”Vi lär oss hela tiden” sa läkaren. Hm… tänker jag när jag lyssnar på den pågående debatten om att det bara ska finnas vetenskapligt väl beprövade metoder och mediciner. Trots att näsa, ögon och ansikte fortfarande är illa åtgånget så måste jag ändå tacka för det vänliga tillmötesgåendet som jag fick där på Öron-näsa-hals.

Min reflektion efter dessa upplevelser är att jag ångrar inte något av det som har hänt i mitt liv. Det kan inte förändras. Det går inte att få något ogjort. Det går inte heller att glömma. Jag tar det som en lektion i att lära och växa som människa för det är en lektion som jag har lärt mig mycket av. Men nu går jag vidare och hoppas att mina berättelser kan få andra att stanna till ett tag och tänker efter. Tänka och reflektera över sina egna valmöjligheter utifall att de skulle gå samma öde till mötes som jag gjort. Jag tänker som så att om vi helt överlämnar våra hälsoproblem till dessa som vi tror är våra hälsovårdsutövande experter kan vi, om vi har otur, vara inne på ett hasardspel som torde kunna liknas vid att helt överlämna sig själv på ett sådant sätt att man enbart livnär sig på hamburgare, cocacola och godis under hela sin livstid. Med andra ord, bana väg för all världens sjukdomar som cancer och andra livshotande tillstånd. Men samtidigt så tror jag att det är väldigt viktigt för oss människor att få göra våra egna val, egna val utifrån vår egen inneboende förmåga och kunskap utan att någon annan kommer och talar om för oss vad vi bör eller i värsta fall, vad vi ska välja. Den Fria Viljan måste få finnas så som den är och följa med oss rakt igenom hela livet. Det är en mänsklig och grundläggande rättighet. Det är absolut inte rätt att förbjuda eller frånta människor rätten att själva få göra sina egna val kring medicinska beslut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: