Jag började som konstnärlig sökare inom andlighet, men i dag vet jag att svar på mina frågor finns inom mig själv

Arkiv för januari, 2015

Ja för Fri Vilja för HälsovårdsFrihet

AntroposofMed”Sometimes things that hurt you most, teach you the best lessons of life.” -Okänd

Debatten kring huruvida antroposofisk medicin ska få ingå i det medicinska systemet eller ej går nu på högvarv och när jag själv tyckte att jag hade uttömt alla möjligheter här hemma i Sverige inom det vanliga skolmedicinska sjukvårdssystemet, utan att ha funnit någon hjälp eller bot, sökte jag en remiss genom en husläkare till Vidarkliniken. Att den unge och mycket stressade husläkaren aldrig hade hört talas om den antroposofiska grenen av medicin är kanske oväsentligt men hon blev väldigt lättad och tacksam i alla fall över adress och telefonnummer jag hade tagit med. Eftersom det även finns döende människor som ibland söker sig dit för att få den där varma och medkännande omvårdnaden i livets slutskede är det ändå lite konstigt att nyutbildade läkare inte fått någon kunskap om befintligt gällande regler avseende exempelvis palliativ vård.

Hurusom kom jag i alla fall dit efter några månaders väntetid och mottogs med öppna armar. Massage, varma leveromslag, samtal, läkeeurytmi, samkväm och utbildningsstunder varvades om vartannat. Det förekom inte alls någon andlig utbildning som många skeptiker vill göra gällande, utan mer om enkla recept att ta till hemmavid för kroppsliga åkommor. Sammantaget var det en bra vistelse. Emellertid eftersom jag fick så mycket tid över för egen reflektion kom en massa saker upp till ytan vilket senare vid hemkomsten resulterade i ständigt återkommande mardrömmar. Självklart fanns där komplexa bakomliggande orsaker som skvalpade runt och att få alltsammans att hamna på rätt plats meddetsamma var en omöjlig ekvation att få ihop. Sömnbrist, mardrömmar och kraftiga svettningar fick magen i obalans och naturligtvis blev det en stor påverkan på inte bara hormoner som löpte amok utan också på hela den kropp-sinne-ande-enhet som är jag. Det blev ett akut-dropp för natriumbrist på KS och efter lite undersökningar av bland annat bihålorna blev jag åter hemskickad. Måste erkänna att det var en smått chockartad upplevelse i jämförelse med den behandling jag fått på Vidarkliniken. För att göra en lång historia kort ramlade jag några dagar senare så illa att jag bröt såväl nyckelben som ena foten.

I all denna osaliga röra fanns det ändå en positiv nämnare som överbryggade alla negativa upplevelser från tidigare och det var – hör och häpna – mina ögon som bara sådär utan vidare från dag till annan plötsligt var helt normala igen. Jag förstod ingenting annat än att bara njuta av och vara i varje ögonblick fullt ut av mitt pågående liv. Det var helt osannolikt otroligt att till exempel återigen efter många år kunna gå på bio och få förmånen att uppleva och njuta av en film på vita duken. Egentligen befann jag mig nog i ett slags lyckorus under nästkommande en och en halv månad men säg den lycka som varar för evigt!

Det flyktiga miraklet kom att bli ett minne blott. För när jag minst anade det så kom den där olycksaliga februaridagen med smitta från ett simpelt förkylningsvirus som helt skoningslöst tillintetgjorde alltsammans. Som helt förkrossad, bruten och förstörd låg jag nerbäddad i sängen och undrade varför jag, som aldrig annars brukade dra på mig förkylningar – bortsett från någon luftvägsinfektion någon gång ibland – nu plötsligt drabbats så hårt. Hur mycket jag än vill eller ville kan jag inte dra mig till minnes en enda förkylning där inflammationsfyllda bihålor tryckt på så mycket att ögongloberna hållit på att ramla ut. Ögonen började rinna och krampa och bihåleinflammation blev som ett permanent inslag och har så nu varit under de senaste elva månaderna. Jag hade helt kapitulerat och gav all min egen makt rakt i händerna på skolmedicinen. Det blev penicillinkur efter penicillinkur. Jag har inget svar på frågan om varför jag plötsligt försökte förlita mig till våra hälsovårdsutövande experter. De hade ju aldrig tidigare någonsin hjälpt mig på något sätt alls. Men jag gav det hela ändå en chans.

Under konvalescensen med brutet nyckelben och bruten fot fick jag ingen som helst hjälp. Inte ens när jag gick till en vanlig sjukgymnast fanns något erbjudande om hjälp. Denne sa att jag var för illa däran för att kunna utföra några rörelser. När jag då istället kontaktade Vidarkliniken fick jag ganska så snart träffa en läkeeurytmi-terapeut som på ett mycket fint sätt hjälpte mig att åter komma igång med mjuka rörelser. Penicillinkurerna bröt sakta men säkert ner det starka immunförsvar som tidigare tagit mig lång tid och mycket möda och besvär att bygga upp. Om det inte vore för den där näsoperationen som jag sedan också tackade ja till så kanske jag hade mått bättre nu denna dag. Vad vet jag? De kanske hade rätt när de trodde att skiljeväggen i näsan var problemet som var sned och täppte igen för tillfredsställande andning. Det höll i alla fall på att gå väldigt illa efter den där operationen när komplikationer tillstötte och blod inte ville sluta att rinna efter uppvaket. Helt sonika placerades jag åter snabbt på operationsbordet och helt utan bedövning eller någonting alls stoppades så kallade tamponader upp i vardera näsborre. Tamponaderna var av ett slags långa tyg- eller gasbindor som successivt stoppades allra längst upp för att täppa igen och stoppa blodflödet. Något som varken jag eller läkaren hade tänkt på innan var att inte äta chia-frön som innehåller en stor mängd omega3 och som ökar blodgenomströmningen. ”Vi lär oss hela tiden” sa läkaren. Hm… tänker jag när jag lyssnar på den pågående debatten om att det bara ska finnas vetenskapligt väl beprövade metoder och mediciner. Trots att näsa, ögon och ansikte fortfarande är illa åtgånget så måste jag ändå tacka för det vänliga tillmötesgåendet som jag fick där på Öron-näsa-hals.

Min reflektion efter dessa upplevelser är att jag ångrar inte något av det som har hänt i mitt liv. Det kan inte förändras. Det går inte att få något ogjort. Det går inte heller att glömma. Jag tar det som en lektion i att lära och växa som människa för det är en lektion som jag har lärt mig mycket av. Men nu går jag vidare och hoppas att mina berättelser kan få andra att stanna till ett tag och tänker efter. Tänka och reflektera över sina egna valmöjligheter utifall att de skulle gå samma öde till mötes som jag gjort. Jag tänker som så att om vi helt överlämnar våra hälsoproblem till dessa som vi tror är våra hälsovårdsutövande experter kan vi, om vi har otur, vara inne på ett hasardspel som torde kunna liknas vid att helt överlämna sig själv på ett sådant sätt att man enbart livnär sig på hamburgare, cocacola och godis under hela sin livstid. Med andra ord, bana väg för all världens sjukdomar som cancer och andra livshotande tillstånd. Men samtidigt så tror jag att det är väldigt viktigt för oss människor att få göra våra egna val, egna val utifrån vår egen inneboende förmåga och kunskap utan att någon annan kommer och talar om för oss vad vi bör eller i värsta fall, vad vi ska välja. Den Fria Viljan måste få finnas så som den är och följa med oss rakt igenom hela livet. Det är en mänsklig och grundläggande rättighet. Det är absolut inte rätt att förbjuda eller frånta människor rätten att själva få göra sina egna val kring medicinska beslut.

Sjuk ~ vem bär skulden

534052_10151028962008669_1839396942_n

Jag måste krypa till korset och bekänna mig själv som tillhörande den imbecilla människoskara som drabbats av ohälsa. Egentligen borde jag inte alls känna så men en del nedlåtande läkarutlåtanden har satt sina spår. Måste samtidigt tillkännage att min egen uppfattning har varit den att det ligger mer styrka, mod och tapperhet i att tiga still och lida i det tysta än att dela med sig och avslöja sin belägenhet. Men efter snart ett år av fullständigt kaos ser jag inte längre någon poäng ur det bedrägliga tillståndet av det ensamma lidandet vilket jag så högt skattade som det ultimata av tillstånd i ren fromhet. Nej, jag har fått nog och träder nu istället fram ur fromhetsfållan och erkänner att jag är skyldig. Skyldig, fast med förbehåll på vissa punkter där jag nog måste be att få lägga skuldbördan på andra instanser.

Nå, vad är då den springande punkten i min ohälsa som åsamkat detta tysta lidande? Jo, nämligen min oförmåga att använda mina båda ögon på ett, för en människa, tillfredsställande sätt.

Några år efter den där traumatiska bilolyckan år 2000, för snart 15 år sedan, tilltog de allt mer återkommande ofrivilliga ögonlocksknipningarna. Alla källor inom den så kallade skolmedicinen tömdes och när jag till sist träffade en läkare som var docent i neurologi blev jag lättad över den diagnos som äntligen tilldelades mig. Då inget botemedel fanns tackade jag och tog emot nervgifts-injektioner av Botox. Insprutningarna gjordes var tredje eller varannan månad och jag gick med på dessa vansinnes behandlingar under ungefär fyra års tid. Tanken var att få livskvalitén åter, men hade jag då haft den kunskap som jag idag besitter hade jag aldrig accepterat. Att huden runt ögonen idag ser ut om skrumpna russin är ovidkommande i sammanhanget. Det verkliga problemet är att jag är tillfälligt blind ett tjugotal gånger per timme. Dygnet runt. Egentligen undkom jag med blotta förskräckelsen då det fick sin upprinnelse i att jag utöver insprutningar runt ögonen också fick botox i nacken som i sin tur gav en temporär förlamning som gjorde att jag liksom tappade huvudet i handfatet vid tandborstning. Här måste inflikas att jag faktiskt var helt återställd från ögondilemmat vid hemkomsten från Dr Adam McLeods healingworkshop i Vancouver år 2010. Neurologen sa då att jag inte skulle lyssna på ”sådana” som sa sig kunna bota till exempel bukspottkörtel cancer – vilket Adam faktiskt har gjort vid ett flertal tillfällen.

Tur i oturen hade jag ändå som slapp undan att gå samma öde till mötes som en del andra som blivit botoxförgiftade. Som till exempel mannen som blev Botoxförgiftad och här varnar andra.

Botox är världens farligaste gift och ändå håller man på med löpandebandsprincipen och sprutar in detta på människor som inte ser någon annan väg än denna som alternativ. Samtidigt gör jag mina egna efterforskningar där det ena horribla avslöjandet efter det andra uppdagas. Än är det omfattande fusk vid godkännandet av läkemedel samtidigt som VoF:are (medlemmar i VetenskapOchFolkbildning), med astronauten Fuglesang i spetsen och sedan barnläkare Mats Reimer som skriar högt i skyn när det blir tal om alternativmedicin och särskilt den Antroposofiska medicinens rätt att få finnas till eller ej. På teve-programmet SVT Debatt anser Dr Mats Reimer att Vidarkliniken inte ska använda rövhål från kossa. Detta var på fullt allvar hans eget uttalande! Undrar hur man vågar gå med sitt sjuka barn till en sådan person, men framförallt så undrar jag Vad det är som dessa herrar vet som inte vi andra känner till? Det kan man fråga sig. Till saken hör att jag faktiskt också har testat såväl Vidarkliniken som Antroposofisk medicin. Detta mer ofarliga alternativ, om man jämför med botox och annat, är synnerligen mer effektivare men det får jag prata lite mer om en annan gång.

Jag vet att man inte kan lägga skulden på andra och det är därför jag hållit inne med sanningen om mitt minst sagt svåra ögonproblem. För inte vill jag väl gå till skampålen och känna att det är jag själv som är orsaken till det hela. Eftersom vi själva är medskapare till våra problem tror jag att det kanske oftast är vi själva som bär på – om inte hela – så i alla fall en viss del av skulden. Men samtidigt känns det som om det finns så mycket inom den ordinära skolmedicinen som gör mig konfunderad. Minst sagt. Jag tror nog att de flesta hälsovårdsutövande experterna gör så gott de kan men alltsomoftast känner de ingenting annat än en oändligt stor hjälplöshet. Vi är många som har tvivel gentemot våra hälsovårdsutövande experter och har kommit dithän då vi undrar om vi kan lita på dom eller inte. Mitt råd till alla som känner att ni inte kan få den hjälp som ni behöver inom den vanliga sjukvården är att ni ska göra era egna efterforskningar inom alla möjliga olika alternativmedicinska former. Ja, jag vet! Det finns en uppsjö och en del är inte alls lika bra som annat. Var kritisk men samtidigt inte så mycket att det förtar din vilja att söka något som positivt kan främja just din hälsa.

Summa kardemumma behöver man väl inte alls känna sig skamsen och skuldbelagd över att vara sjuk. För egen del säger jag att huvudsaken är väl ändå att jag lever och är vid förhållandevis god vigör. Kan man sedan göra något för sin nästa och sina nära och kära så är det en extra bonus. Vi kommer alla någon gång att möta sjukdom, antingen hos oss själva eller hos någon nära och kär. En del av oss kommer att bli gamla och medan en del blir skrumpna kommer andra att sitta i yogaposé i 90-års åldern. I dag vet vi inte hur det kommer att te sig där framme någonstans, mer än att vi alla ska dö. Så det finaste är väl att ta till vara på det som är och på det som vi har nu, och försöka göra det bästa möjliga av det.

Etikettmoln