Jag började som konstnärlig sökare inom andlighet, men i dag vet jag att svar på mina frågor finns inom mig själv

Egentligen borde jag måla istället för att sitta här och skriva men det känns bra att få det på pränt medan jag kommer ihåg. Jag kom att tänka på att vi människor utsätts för så mycket vedermöder och strul med än det ena och än det andra. Varför ska det vara så tro? Vem har svaret? Själv vill jag inte påstå att jag vet, dock är min tro kring detta att vi kommer hit till jorden för att växa andligt och lära oss att hantera olika former av svårigheter och motgångar som vi möter på ett sätt så att det inte längre är några svårigheter eller motgångar. Mitt eget mål, trafikolycka och andra problem till trots, är att stå på huvud när jag är 90 år. Sedan hoppas jag också att bli en Fri människa. Så fri som det bara går, från olika krämpor, begär, med mera och känslor som fruktan, vrede, hat och hämnd. Förvisso har jag numer ett bra förhållningssätt gentemot de tre sistnämnda, fast ändå så lär vi så länge vi lever. Men för den sakens skull behöver man inte vara dum-snäll, nej då finns risken att man bränner ut sig själv.

Hade vi varit helt fullkomnade, då hade vi nog inte varit här. Det handlar om att bli hel och läkt och att ‘räta ut’ alla sina så kallade ouppklarade problem och det är förstås inte det lättaste alla gånger när någon annan i någon relation inte vill deltaga. Fast då gäller det förstås att respektera denne någons önskan om att han/hon inte vill.

Elisabeth Kübler Ross, läkare, författare och föreläsare sa mycket klokt:  ”Varenda gång ni reagerar negativt på en person måste ni ha klart för er att detta är era egna ouppklarade problem.” Vidare säger hon att man ska göra sig medveten om när någon inte vill ha ens hjälp och får oss att känna oss obehövda och oälskade för då vet man att man kommit i kontakt med sina egna ouppklarade problem. Hon sa också:

”Ni kan inte ‘rädda’ andra människor, för om ni gör det kommer de fortfarande att behöva lära sig den läxa som ni räddade dem ifrån. -Verklig kärlek innebär att man låter var och en lära sina egna läxor utan att försöka rädda dem.” Vidare…

”När ni ‘räddar’ en annan människa hjälper ni henne inte. För om ni ‘räddar’ någon gör ni honom svag samtidigt som ni själva blir hjälte. Om ni räddar honom, sätter plåster på honom, hjälper ni honom inte alls.”

Detta är verkligt sanna och bra ord i mina öron för livet handlar i mångt och mycket om att lära av sina misstag och att därigenom växa i sin andliga form – för att så småningom bli fri från svårigheter och istället leva livet i sann glädje och innerlig kärleksfullhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: