Jag började som konstnärlig sökare inom andlighet, men i dag vet jag att svar på mina frågor finns inom mig själv

 

I förrgår deltog jag i en meditation som har sina rötter inom buddhismen och temat för aftonens övning var arbetslivet. Efter en stund av stilla vila i meditationens undergörande varande-process, undervisade vår lärare oss i konsten att hantera olika situationer som vi alla stöter på i samvaron med våra arbetskamrater. Det var ur ett buddhistiskt perspektiv som lektionen hölls och fastän att jag själv inte bekänner mig som troende eller tillhörande den buddhistiska religionen så är mycket av dess läror sanna och värda sin vikt i guld. Sammanfattningsvis skulle färre schismer kunna komma att förhindras, som i förlängningen bäddar för ett givmildare och vänskapligare klimat där vi alla kan bli mer insiktsfulla, om vi istället för att till exempel bli avundsjuk på arbetskamraten som fått jobbet jag själv så länge eftertraktat, gläds med dennes framgång.

Efter en kort stunds undervisning tog en kort liten diskussion vid där vi redogjorde lite om vad vi själva har upplevt i dessa sammanhang. Min egen jobbhistorik som jag lämnat bakom mig är lång men ändå drog jag mig till minnes speciellt två olika arbetsplatser i mitt förflutna. Den ena går tillbaka till år 1992 då jag, tillsammans med många andra, blev uppsagd från en revisionsbyrå på grund av konkurs, och den andra händelsen utspelade sig år 2000 då min undsättning kom att bli en utmynning i en trafikolycka. Då i början av 90-talet underlättades inte precis min situation av att min lillebror, utan förvarning, dog i en olyckshändelse, så avgrundens dunkla djup kom för en stund i tiden att uppsluka den värld jag så starkt trodde mig själv stå så tryggt förankrad i. Nya arbetsplatser kom emellertid därefter att passera förbi och slutligen, efter tre djupgående anställningsintervjuer hos en egocentrisk arbetsgivare i närheten av min bostad, fick jag skriva under ett anställningsavtal där jag gick med på att övertidsarbeta utan övertidsersättning med mera och dessutom fanns där skrivet att min befattning skulle komma att bli som ekonomiansvarig.

Från första stund på nya arbetsplatsen infann sig en utmobbning från två kvinnor som var inhyrda från en bemanningsbyrå – det var ingen känsla utan ett kylvasst faktum – de var båda i ett gemensamt samförstånd om att få bort mig därifrån snarast möjligt. När chefen och ägaren till företaget introducerade mig för “fru ovetandes” på inköpsavdelningen kl 8.00 på min första arbetsdag, kom inget hej eller välkommen hit, utan en stålgrå kylslagen blick och det stod plötsligt klart, att denna avdelning skulle nu bli min plats att arbeta på, och inte på ekonomi för där satt “fru beräknande och styrande”. Efter mina två första arbetsdagar reste ägaren utomlands och var borta under flera veckor, och istället för att bli tilldelad kunskap om bolagets verksamhet blev jag satt till att sortera i pärmar av “fru beräknande och styrande” och springa ärenden åt “fru ovetandes” till den intilliggande byggnaden där ett par konstruktörer och konstruktionsritningar fanns. Det fanns även en tredje kvinna, en äldre sekreterare, men hon hade nyligen haft en stroke och verkade till att sitta i sin egen värld.

Aldrig tidigare hade jag gråtit som jag då gjorde, för jag grät på arbetsplatsens toalett och hemma om kvällarna så att hela jag skakade, och så slutligen till sist – på väg hem från jobbet i min bil – grät jag och var så förtvivlad när jag efter att ha uthärdat två månader på det mest bedrövliga av bedrövliga ställen körde rätt ut i en korsning och bilolyckan var ett faktum, men ett faktum som blev en välsignelse och en början till något nytt.

Kvinnorna avundades mig då jag skulle få en fast anställning medan de själva med största sannolikhet skulle gå en ny och oviss arbetsplats till mötes. Dock, som utgången nu kom att bli, blev framtiden helt annorlunda. Åtminstone för mig. Om än jag kände mig som ett offer under en tid så har aldrig tanken om hämnd fallit mig in. Istället ser jag det som att dessa kvinnor gav mig otroligt mycket i form av kunskap, för de kom att bli som ett par budbärare till mig och talade om för mig att – gör inte så mot din nästa. Självklart handlar det också om förlåtelse och att acceptera det som har varit för att släppa all skuld. Om det inte går att ha en öga mot öga konversation så går det lika bra att förlåta genom att föreställa sig en sådan genom att visualisera ett möte och däri tala om för personen i fråga vad den har gjort som du känner är fel, och tvärtom är det lika viktigt att förlåta sig själv i de situationer man ser att man själv har felat den andre personen. Förlåtelsen är en viktig del inom en healing process. Sedan kan man bara minnas, och acceptera och därefter släppa taget för att gå vidare, och med en börda mindre som i sin tur ger lättare steg. För faktiskt så är det bara just Nu som existerar, och allt annat är en illusion. Det är en illusion därför att det finns ingenting som är beständigt utan allting förändras hela tiden och vi är själva inte heller oförgängliga. Vi vet ingenting alls om vad som kommer att hända imorgon och därför är det ingen mening med att ägna sig åt grubblerier, ängslan och fruktan inför det okända.

Avundsjuka för ett hägrande jobb är bara ett exempel, därtill kan läggas vrede, hat, begär, girighet och makt eller hämndbegär, och utöver dessa kommer egoismen, där själviskhet på bekostnad av ens bekräftelsebehov kan få oanande konsekvenser som följd. Det handlar även om prestigetänkande och att om vi istället utnyttjar våra resurser på ett mer sunt sätt, då kommer möjligheten så att vi lättare kan släppa taget om ovan nämnda beskuggade sidor. Många exempel tyder på att hänsynslösa människor i allmänhet innerst inne lider av ett slags olycka eller missnöje, människor som Stalin och Hitler.

Jag är övertygad om att hela vår planet blir en bättre plats att leva på när vi alla kommer till insikt om vad livet egentligen handlar om, och när vi gör en reflektion över vad det egentligen är som är betydelsefullt för oss. Det som är av högsta värde för dig själv – såsom mänsklig värme och vänskap byggd på medkänsla, givmildhet och glädje i kärleksfull ömsesidighet – det är en gemensam nämnare för oss alla och därför också av högsta värde för oss alla. Och när vi tittar in i och återvänder till vår grundläggande och innersta mänskliga natur så ser vi att där är mildheten och medlidandet.

Ingen är fullkomlig men jag tror att vi alla har lika stor möjlighet att, om än inte bli fullkomligt fullkomliga, så kan vi i alla fall komma en bit på vägen i riktning mot ett mer upplyst klimat. Det finns alltid en väg ur det som kan synas vara ett bottenlöst djup av smärta och vindpinat landskap till att istället bli ett varmt, glädjerikt och omfamnande ställe. Visst är det rent ut sagt ett helvete när vi står mitt uppe i det hela, men vet i dig själv och ha förtröstan om att det inte blir värre, för då blir det inte heller värre. När du senare tar en titt i backspegeln kan du lättare förstå att allt det mödosamma var nödvändigt för dig att gå igenom och istället för bitterhet och vrede kan du komma att känna tacksamhet och glädje för du har vuxit som människa och dina vyer har vidgats.

“Det går inte att förneka att vår egen lycka är oupplösligt förbunden med andras lycka.” – Hans Helighet Dalai Lama

Annonser

Kommentarer till: "Reflektion över Arbetslivet" (2)

  1. Det var en fin text!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: